In treatment - Klubb Ace

Din idé av "balans" är att pendla mellan extremer.

Mellan hybris och självförakt. Mellan optimism och ängslan. Du vet inte längre vem du egentligen är. Hur porträttet av dessa snabbt skiftande nyanserna faktiskt ser ut.

Men då och då uppstår en glipa varigenom du kan betrakta din person.

Ofta händer detta med en främlings armar om din nacke. Med hennes lätt vodka/red bull-doftande andedräkt tätt mot din mun. Hennes dagens outfit-klädda kropp tryckt mot din. Hennes tunna 18-åriga höfter häftigt rörandes i takt till "I predict a riot". Du är rädd att hon ska gå sönder.

Och just här - i de här dimmiga scenerna - ser du din person i sitt nyktraste ljus. Vem du är, vart du varit och vart du är på väg.

Nu, dessa moment av klarsyn har blivit ett gift. Du släpper henne i steget, rör dig smidigt vidare på dansgolvet. (Just detta trick har du blivit alldeles särskilt bra på). Hittar snabbt någon ny. Någon som en blixtsekund kan få dig att se hela vägen ned i djupet och med facklor lysa upp dina mörkaste vrår.

Och morgonen efter känns det bättre. Du bokar genast en ny terapisession. Ace? Lördag? kl. 01.00? Funkar det?

Julmusik 2.0

Jag vet inte om det är sättet alla rör sig på, hur de kollar på

varandra eller blickarna in i kameran. Det är bara så sjukt kåt

stämning i studion. Texten handlar vid en första anblick

om Jesus och julen men musiken säger något annat - det här är

knullmusik.

Kolla bara Sissels blick in i kameran 0.57, herre gud!

Nyckelharpespelaren under hans solo, basisten under det

baslösa introt, kolla in de kåta jävlarna!

"Tag emot Guds dyra skatt och fröjdas denna julenatt" - det är

ju ren porr!

I slutet när det bara nynnar texten . Kolla Sissel.

Oj. Wow. Jag blev precis jävligt sugen på att fira jul.

13 / 11 (fredag)

Likt en humla som i slutet av augusti slött sveper från blomma till blomma rör sig Brandon mellan kvinnorna inne på Marie Laveau.  Nu är det inte indiansommar. Det är november.

Men det finns något vackert vemodigt, något finalt - som i sommarens sista skälvande dagar -  i hans sätt att obrytt och trött avverka dem, en efter en. 

Och just som en humla, som under sensommaren lägger sig ned för att dö, kanske på en cykelväg, lämnar Brandon i gryningen baren och förs tyst i väg av en taxi.

Ett uppvaknande

Det är mörkt ute - är det fortfarande natt eller är det dagen efter? Jag vet inte, kollar klockan. Det är dagen efter.

Allt efter Berns är ett svart hål.

Jag trodde jag kunde festa. Det kan jag inte.

Jag trodde jag kunde tjejer. Det kan jag inte.

Jag är tagen. Jag är slagen.

Jag har mött mina övermän.

På eftermiddagen

"Ett märkligt rödrosa sken färgade himlen ända ner till gatan när jag svängde till vänster in på Nybrogatan från Humlegårdsgatan. Skenet var där bara för ett par sekunder och jag såg mig omkring efter någon annan som också lagt märke till det.

Det var blågrått igen och trots att gatorna var fulla med riktiga människor på väg hem från jobbet så verkade det som att ingen tagit någon särskild notis om det som just inträffat.

Tankarna hade varit grumligare än på länge de senaste veckorna, ständigt snurrande men aldrig klara eller särskilt skarpa. Skenet fick i alla fall någonting att gnistra till i huvudet. Känslan kom och försvann lika snabbt som skenet självt.

Jag har sett ett liknande sken en gång tidigare. I en annan stad.

Vernissage en liknande höstdag några år tidigare. Ljuset, som var gulare då, strilade in genom fönstren och jag trodde först att det var någon slags installation eller att någon spetsat vernissagevinet med betydligt mer hallucinogena droppar.

Jag frågade ”Ser ni ljuset?” och de svarade ”Ja, vadå, då?” och jag frågade igen ”Men, ser ni inte ljuset?” ”Jo, men vad är det med det?”.

Tydligen var det bara jag som fascinerades. Är det sådant som händer hela tiden? Ljussken, de kanske sker hela tiden, att det är vardagsmat och att jag bara lyckats pricka in två stycken? Kan det vara så?

Vart var jag när alla de andra skenen sken?"

Jag var hög när jag träffade Mauro Scocco.

Jag var hög när jag träffade Mauro Scocco. Jag var långt ovanför livets uppror och själens kval när jag i går kväll träffade mannen som lindrat mina tvivel med balsam. Var hög, hög när jag skakade hans hand och han sa "Än finns det hopp om livet". Alldeles innan, långt ovanför staden Stockholm, tände jag och Brandon en cigarett i Mosebackes frusna höstträdgård. Tände den stilla och såg det tunna, tunna pappret fatta eld och långa röktrådar stiga mot den askgrå himmelen. Och så gick vi ned till Södra bar och där stannade plötsligt en taxi med ett tvärt ryck. Jag var hög när jag träffade Mauro Scocco.